Murphys lag

Hur kommer det sig att Bajens slutforceringar alltid är fruktlösa och andefattiga och lätta att avvärja, medan motståndarnas dito är snudd på kliniskt effektiva?

Det är förstås en variant på Murphys lag.

Ska det vara så jävla svårt att hålla rent framför kassen på övertid? Ska inte viljan att vinna ens i matchens sista skede kunna överträffa oron för att förlora?

Även om vi inte var värda en seger så har vi all rätt att kräva en när det står 1-2 och det återstår sekunder av matchen. Och vi har genom årens lopp förlorat så många matcher vi borde ha vunnit så det finns inga moraliska poänger att plocka för den som vill argumentera emot det orättvisa i ett sådant resultat.

Just i år är nog faktiskt Hammarbys spel och spelare en variant på Murphys lag så som den formuleras i I boken Liftarens guide till galaxen (Douglas Adams, 1979):

När någonting som inte kan gå sönder, ändå går sönder, så sker det på ett ställe som är omöjligt att komma åt för att reparera.

Chans No 18

Vi har försuttit så många chanser den här säsongen så utsikterna för att vi ska förvalta den bjudning som uppstår när både Degerfors och Norrköping tappar poäng samtidigt som vi möter det tredje laget i topptrion, Sundsvall, är inte ljusa. Och segern hemma mot Ängelholm var kanske inte tillräckligt övertygande för att fantasin ska skena i väg.

Ändå hoppas man ju att segern i sig (om än inte spelet) ska ha gett det självförtroende som behövs för att rubba Sundsvall borta.

En eller tre poäng i  kväll och vi är – ofattbart nog! – med i racet igen. Åtminstone om en kvalplats…

Nu vill jag se en match som påminner om den mot Assyriska borta. Det var i stort sett enda gången i år jag sett Hammarby uträtta något som påminner om en taktiskt triumf efter en välcoachad match.

I övrigt har man skyllt på att motståndare ”ligger långt” och att Bajen haft svårt att spräcka den typen av försvar eftersom anfallen ofta saknat udd och fantasi… Men jag vet inte… jag har lika ofta sett Bajen bli utrullade av icke bollförande lag (skräckexemplet är ju Falkenberg hemma i första halvlek).

Jag tror inte Sundsvall känner att de måste backa hem i kväll. Men det kanske Bajen borde. Resten av säsongen är ett krig och de är aldrig vackra. Ska föreningen överleva måste vi upp en nivå i seriesystemet.

Men då krävs ju en backlinje som behärskar elementär defensiv och grundläggande markeringsspel i straffområdet. Och kan de genomföra det i 90 minuter så kan vi ju hoppas på att Linus brinner för att visa att han valde rätt väg.

Några raka segrar nu och veklingarna i toppen kommer att börja darra. Det är mer pressande att vara jagad än att jaga (kanske inte just i Bajens fall eftersom de förväntades vara det jagade laget).

• För övrigt så måste ju AEG ha en ”hidden agenda”. Det skulle inte vara fel om de sålde aktierna till någon med större intresse för föreningens framtid.

Små lätta moln

Det är verkligen andra tider nu…

Man går på moln sedan Bajen vänt ett 0–1-underläge till 2–1-seger … på hemmaplan mot Ängelholms FF.

Tänk att vi lyckades vinna en match på Söderstadion. Efter ett sent mål, visserligen, men ändå…

Och genast sneglar man uppåt i tabellen och planerar och kalkylerar för ett eventuellt kval till allsvenskan.

Traoré-soppan har jag inte brytt mig om att ta in, inte heller AEG:s tvärvändning när det gäller emissionen…

Skummade igenom Åsas pedagogiska halvårsrapport.

Orkade till rad 4. Det är ju sommar. Drar inga slutsatser. För det är ändå det otänkbara som händer detta lag nu för tiden. Det som står i strid med all logik och allt förnuft.

Att klubben nu kan tänka sig att sälja Linus går att tolka som något positivt. Om han lämnar så är det ju trots allt en spelare vi får betalt för. Inte en som går som Bosman.

Det är väl sådant som kallas ”fall framåt”.

Så man är nöjd. Just nu. Och det kommer man att vara ända tills det visar sig att det är BP (inte oljebolaget) som köper Linus för 3 miljoner, eller något.

I affären ingår en snart färdigutbildad läkare, som utgör delbetalning.

Man har ju varit med förr. Trots det vill man gärna vara med ett tag till…

En ny väg

Efter två raka 0–0-matcher mot Falkenberg tänker man det senaste årsmötet och på somligas förmåga att klamra sig fast vid makten. Vilket leder tanken vidare till något John F Kennedy en gång sa:

”De som gör fredliga revolutioner omöjliga gör våldsamma revolutioner ofrånkomliga.”

His Masters Voice

Jag vet inte om de som styr föreningen i dag förstår det (och ärligt talat är jag osäker på om någon styrt föreningen på flera år) men sådana här präktiga pekoral riskerar att bygga avgrundsdjupa raviner mellan supportrar (eller om vi nu ses som ”kunder”) och de som eventuellt då styr föreningen.

Vi befinner oss i den värsta sportsliga och ekonomiska kris jag kan minnas (men minnet är i och för sig kort…); vi kan konstatera att tränarna fungerar bättre som spelare och att spelarna fungerar sämre på plan. Och föreningen ger oss följande på officiella:

I stället för att bryta ihop ska vi fokusera på det positiva och vad är då det positiva? Om du tänker på det så är det enkelt, vi har allt, nu måste vi bara utnyttja det. Vi måste utnyttja våra spelare till fullo, vi måste utnyttja våra stämband uppe på läktaren tills de spricker och vi måste låta oss utnyttjas av det som är kärleken och fortsätta älska även fast resultaten går emot oss.

Amen. Eller om man säger så här: Det har ju inte fungerat så bra hittills…

I natt jag drömde…

…någonting mycket märkligt. Jag måste skriva ned det innan det glider ur medvetandet:

Jag var någonstans, på ett hotell kanske, eller i ett förlagshus. Troligen ett förlagshus. Bajen spelade borta men jag kunde inte vara där. Men jag mötte Lasse Sandlin i foajén, blöt av regn. Han hade varit i Borås och sett matchen men lämnat arenan eftersom redaktionsledningen inte tyckte det var värt att bevaka ett Bajen som låg under stort efter en halvlek. Så de hade skickat Lasse på ett annat uppdrag.

”De spelade bedrövligt igen”, sa Lasse som vägrade säga hur matchen slutade. Men de hade fått storstryk.

Det var något mer också i den där drömmen, men jag minns inte vad. Jag har tappat det. Men det var ingen trevlig dröm.

Årets lag lämnar en ingen ro, inte ens om nätterna…

Hoppet lever…

…eller levde, i alla fall.

Före matchen mot Falkenberg hade Bajen 19 poäng. Serieledande Norrköping och Degerfors stod på 27. Om vi vunnit hade vi haft 22 poäng och bara varit fem poäng efter när serien vände. Och när första matchen i höstomgången spelats skulle vi kanske bara vara två poäng efter.

Jag var helt säker på att detta skulle hända och jag funderade på hur det egentligen kunde hänga ihop: Bajen gör sin sämsta säsong i mannaminne och är ändå bara fem poäng efter när serien vänder.

Men, men… som sagt. Bajen gör verkligen sin sämsta säsong i mannaminne och mäktar bara med 0–0 på hemmaplan mot ett lag som har blott två segrar i Superettan.

Min uppgivenhet börjar övergå i förakt. Det här laget är en skymf mot alla som följt Bajen under åren och mot alla som spelat i laget före dem. I första halvlek ville de inte ens. De hade inte lust. De blev utrullade av ett lag som vunnit två gånger i en serie där alla slår alla. Det finns tre spelare i laget som har en framtid på en fotbollsplan. Resten kan börja omskola sig.

Nu är vi sju poäng efter.

Under normala omständigheter hade jag inte ansett det som helt hopplöst. Men när 8 av 11 spelare inte verkar vara intresserade av att spela fotboll, då vete fan…