Ett stillastående tåg

Där gick perrongen. Och vi sitter kvar i det stillastående tåget.

Det är mycket möjligt att det fortfarande finns en teoretisk chans att få kvala till allsvenskan men den är i så fall lika obefintlig som fotbollsframtiden för det gäng vi ställt ut på planen den här säsongen. Och det gäller nog framtiden för dem bredvid planen också.

Vi har varit nere i skiten förr men då har det inte sett ut så här. Då fanns det spelare som Jensa, Peter Berggren, Hella, Leif Strandh, Thörnqvist…

Det är länge sedan och minnet kanske sviktar men … inte var de så jävla ängsliga och tafatta som dagens spelare? Och med ängslig och tafatt syftar jag faktiskt inte bara på backlinjen som dansat på panikens avgrund hela säsongen. Även framåt är det omständligt och långsamt. Linus har gjort merparten av sina mål som en följd av en soloprestation.

Nu fick vi stryk mot tabelljumbon vars lag frustrerande nog innehöll två gamla avlagda bajare (Poppen och Alagieh Sosseh).

Tränaren tyckte att laget var bra i andra halvlek, men vem hade väntat sig något annat?

Fyra lag har växlat på de fyra nedersta platserna under större delen av serien: Öster, Trollhättan, Falkenberg och Väsby. Hammarby har mäktat med att ta 14 poäng av dessa lag. 14 av 24.

Man kan säga att det är mot bottenlagen vi tappat bort den chans till avancemang vi hade rätt att kräva. För med 10 poäng ytterligare hade vi varit  på kvalplats i dag, en poäng före Sundsvall (som vi inte förlorat mot i år).

Mer kanske vi inte skulle ha förväntat oss. Men inte mindre heller.

Fortsättningen av serien är en transportsträcka. Det blir mer intressant att följa vad utrensningen i styrelserummet leder till än vad som faktiskt sker på plan. För där står det helt stilla.