Spelades det stora summor på 4–2 i går?

Under de fyra första säsongerna i Superettan spelade Hammarby stundtals bra. Om man ska generalisera så hade de en del boll men motståndarna gjorde mål.

Ofta jagade man kvittering. Ibland lyckades man. Ibland inte.

De märkliga försvarsmissarna radades upp på löpande band. Man var alltför ofta försvarslös mot snabba omställningar, särskilt i så kallade ödesmatcher.

Det är vi fortfarande.

Östersund kontrade in två mål på fem minuter.

Det kändes som att vi var tillbaka på ruta 1.

Men laget är bättre organiserat i dag, och man vet det. Därför undvek vi panik. På planen. För de som tittade på svindlade det, däremot. 1–0 blev 1–2 och hade Aly Keita stått i Syrianskas mål hade misstänksamheten infunnit sig efter Besaras 2–2-kvittering. Han halkade. Kennedys frispark var fint slagen men den såg inte otagbar ut.

Spelades det stora summor på 4–2 i Asien i går?

Efter Östersunds vändning skulle fjolårsversionen av Bajen haft det svårt. Liksom förrfjolsversionen. Men även om vi bränner en hel del lägen så gör vi en hel del mål också.

Linus Hallenius är ganska typisk för en ”hemvändande målskytt”. Han bränner (nästan) allt. Men för hans del kommer det en säsong nästa år också.

Nu har vi 22-6 på de senaste fem matcherna.

Två återstår. Jag tror att pressen är ganska stor på Ljungskile och Sundsvall nu.

De hade problem att vinna senast.

Det hade inte Bajen. Trots snöpligt underläge efter 55 minuters spel.

Den signalen till våra konkurrenter om seriesegern ska inte underskattas.

Det Stora Allvaret rullar in…

Både Sundsvall och Ljungskile tog tre poäng när vi hoppades att de skulle tappa.

Men vi kan ta med oss följande: Våra konkurrenter om seriesegern är pressade av stundens allvar. Vi behöver inte tvivla på detta.

Ljungskile behövde sex övertidsminuter för att få in den vinnande bollen. Jag vet inte när det hände senast, att matchdomaren lade på sex övertidsminuter?

Men skit samma, tar vi tre poäng så kvittar det hur många övertidsminuter de asiatiska spelbolagen köper av domarteamen.

Sundsvall hamnade i underläge och kvitterade. Men det dröjde länge innan de fick in den där bollen som var så viktig.

Vi kan dra slutsatsen att de vacklar. De får allt svårare att leverera när Det Stora Allvaret kramar dem allt hårdare. För Bajen är det lika stort allvar men vi har hittat höstformen. 18-4 på de fyra senaste matcherna.

Östersund var bra på sin hemmaplan men de har inte längre Modou Barrow i startelvan. Frågan är om tabelläget är bra eller dåligt när det handlar om att locka fram deras spel.

1-1 mot Varberg är en förlust

Det finns några tillfällen – vanligen matcher! – som man känner är lite mer avgörande och har lite större betydelse för säsongens utgång än andra.

Den oavgjorda matchen mot Ljungskile hemma är ett sådant exempel. Trots 30 avslut med en man mer på plan i en halvlek, lyckades vi inte få in bollen.

Dagens match mot Varberg var ett annat sådant tillfälle. Det blev 1–1. Det borde ha blivit 1-4.

Men Pablo passade vänligt målvakten när han borde bombat in en straffkvittering. Linus Hallenius kunde ha varit kyligare när han var ensam med en vilt sprattlande målvakt. (Hade han hållt inne skottet en tiondels sekund så hade målvakten legat i det blöta gräset…) Men han har antagligen inte det självförtroendet efter fyra bortkastade år i proffscirkusen. Ett öppet mål i Superettan borde han dock kunna placera bollen i.

En felaktig offside-avvinkning kan vi inte göra något åt.

Före dagens match, som jag förutsatte att vi skulle vinna, hade jag hoppats på att Ljungskile skulle slå Sundsvall i nästa match. Då hade vi och Ljungskile ryckt och all press hade hamnat på Sundsvall.

Nu tror jag det är bäst med ett kryss.

Det enda som gör den här kvällen uthärdlig är att också AIK förlorade mot ett lag från landet.

Också?

Ja,  1–1 mot Varberg känns onekligen som en förlust.

Gå ut och var glad

Alltså, matchen mot Jönköping Södra hemma; det var ju det här vi inte skulle hamna i i år…

När det handlade om att köra fast på vänsterkanten så överträffades Bajens offensiv bara av Åsa Lindeborg, den marxistiske kulturchefen på Aftonbladet. Anfall på anfall kom av sig och rann ut i sanden, smulades sönder, upplöstes i bolltapp och öppnade för omställningar…

Ungefär som argumenten i en bloggpost av Åsa Linderborg, alltså.

Vad har Greg för lösning? Många, påstår han.

Men spelarna trippar, duttar och saknar alternativ. Sådant som ska gå per automatik får hela tiden skapas i stunden.

Det borde ha stått 2-0 i halvtid. Men att chanserna missas beror inte på avsaknad av kyla i avgörande ögonblick utan på att det som föregår dem oftast är frukten av en slump. Som Christoffer Carlssons lobb in mot bortre stolpen som Rynell visserligen fick foten på men där bollen strök stolpens utsida.

I stället lät vi Jönköping göra mål. Det var 430 minuter sedan senast.

Det handlar om ett systemfel.

Mot Örebro fungerade systemet. Det är en av få gånger.

Det finns bra spelare i laget. De två bästa är skadade. Men även det lag som startade mot Jönköping har kvaliteter att vinna Superettan. Något hindrar dem. Varför frigörs inte deras kapacitet?

I Fotbollskväll pratades det om plan A och plan B (de fanns inte), när de skulle illustrera Hammarbys stillstående anfallsspel så stod bilderna still (en ödets ironi), ingen såg linjer eller idéer.

Ibland undrar jag om det inte skulle gå bättre om Greg lät dem spela vanlig skolgårdsfotboll.

Gå ut och var glad.

 

 

Det är inte bara Berhalter som har något att bevisa…

Det enda vi vet är att vi inget vet. Och det börjar vi bli vana vid…

Hammarby fortsätter enträget att anställa tränare som inget har bevisat (som tränare). Det har pågått sedan Anders Linderoth lämnade klubben, och det behöver inte vara fel. Men i just vårt fall har det blivit fel. Väldigt fel. Och lite för många gånger.

Fast exakt var felet har legat är förstås svårt att sätta fingret på.

Tonys förutsättningar var nog inte de bästa, inte mot slutet, och de som kommit efter honom har kanske inte heller haft rätt förutsättningar (men i vissa fall hade det kanske kvittat om de hade haft Manchester Citys trupp att utmana Superettan med…)

Så många hade förutsatt att vi skulle leta efter ett rutinerat namn.

Vi fick Gregg Berhalter. En duktig före detta spelare som efter den aktiva spelarkarriärren i Europa ingått i LA Galaxys ledarstab.

Det kan ju vara kanon.Det kan verkligen det. Men ingen skulle väl bli överraskad om det inte blev kanon…om ökenvandringen skulle fortsätta… Det är lätt att förutse de reaktioner som kan komma: Alltså, ännu en oprövad tränare? Vad tänkte vi (ni) på?

Så. Det finns en risk. Det finns en uppenbar risk. Gregg Berhalter behöver inte vara fel – men det är en chansning och fan vet om vi är i en position där vi ska chansa?

Antagligen vet Grauers & co något som vi andra inte vet. (Att alla andra tackade nej, till exempel…)

Om man läser det Twitterflöde som uppstod efter presskonferensen i dag hittar man saker som:

• ”Jag gillar verkligen att vi får in lite amerikansk vinnarmentalitet i bajen. Välkommen Gregg!”

och:

• ”Har vi någon som är på #Arlanda och kan välkomna Gregg Berhalter?”

Det finns ingen anledning att hänfalla till den typen av idiot-optimism ännu. Hyllningarna får vänta men jag framför dem gärna framåt augusti, september… Hemskt gärna. Om man ska våga låta tankarna sväva i väg en aning så kan man väl hoppas och inbilla sig att amerikanen faktiskt ska lyckas sätta stopp för den loser-mentalitet som fått härja i truppen lite för länge.

Men jag har blivit lurad lite för många gånger av dem som styr klubben för att ta något för givet.

Välkommen ska han hur som helst känna sig, amerikanen. Men hyllningarna får vänta tills han förtjänat dem. Det kan uppfattas som snarstucket men man går bara i den fällan en eller två gånger. Man lär sig av misstagen…

Och just det: Det är inte bara Gregg Berhalter som har något att bevisa. Det har också de som anställde honom.

En nykter syn på saken

Det är lätt att det bär i väg med känslorna och förhoppningarna när Bajen presenterar nyförvärv.

Förra Silly Season var jag ganska övertygad om att de namn som kontrakterades inför säsongen skulle innebära avancemang. Visserligen hade vi en erbarmlig backlinje men förhoppningen var ju att vi skulle öka pressen längre upp på banan och på så sätt avlasta backlinjen i ett tidigare skede.

Och även om vi skulle släppa in ett och annat så skulle vi producera betydligt fler framåt.

Det blev inte så.

Ändå känner jag hur det rycker i känslosträngarna när Theorin och Lallet nu skrivit på.

Men man lär sig. Vi ska inte låta det bära i väg den här gången.

Det vi har fått är en mittback från Gefle och en kille som mot slutet av säsongen var bänkad i Degerfors.

Det är så man ska se det om man inte vill utsätta sig för risken att bli gruvligt besviken ännu en gång. Ett lite mer nyktert sätt att se på saken. Kalla det gärna självbevarelsedrift.

•••

En och annan har redan gett spelarna smeknamn. I min värld är det något man förtjänar eller arbetar sig till, inget man blir tilldelad som tallrikarna på en bricklunch.

11 i tabellen

Känslan sa att det skulle bli en seger, och den kom, även om det inte var lättvindigt. Men det var skönt att få sätta just Ängelholm på plats. (Stör mig fortfarande på deras vändning i premiären förra året…)

Stor glädje efter matchen, förstås. Och det kan ju bli så att det går lite över styr när lättnaden tar över efter en lång säsong av missräkningar.

Vi var bara två matcher från degradering och kval är lite som roulette.

Så det är förståeligt att lättnaden övergick i glädje.

Men så här dagen efter ska man inte glömma att Bajen kom på elfte plats i tabellen. En sådan placering motsvarar ju inte riktigt glädjescenerna efter matchen – även om de nu ska relateras till just den situationen och inte hela säsongen.

Man får ändå hoppas att de två avslutande matcherna var början på en vändning som fortsätter nästa år.

Hur det laget ser ut hoppas jag ingen kan veta i dag för det bör vara ett till hälften nytt lag.

Nästa år ska Bajen gå upp. Det finns inget annat.

 

 

Början på något nytt

Det var en Tweet som fick mig att se det. Matchen i morgon är inte slutet på tre värdelösa år. Det är början på en ny storhetstid.

“@ericophone: Idag är vi nostalgiska. Imorgon börjar vägen tillbaka. #guld2001 #bajen #hammarby”

Och ska man vara petig så kan det förstås vara så att den där nystarten kom redan i förra matchen, mot Jönköping. Det var vändningen. Och att Hammarby skulle förlora mot Ängelholm borta, det finns inte. Det blir seger.

Nu börjar det om…

Polisfrågan

Polisens beslut att ta betalt av aktiebolag som arrangerar till exempel fotboll är helt obegripligt. Det kostar 900 kronor i timmen per polis. Vem bestämmer hur många poliser som ska vara i tjänst? Aktiebolaget? Eller är det polisen själva som godtyckligt bestämmer hur mycket som ska faktureras?

Det kan också innebära att vissa lag favoriseras ekonomiskt eftersom de inte behöver budgetera för ovidkommande saker som poliser inför nästa år. Pengar som de kan använda för spelarköp.

I natt misshandlades en restauranganställd med ett järnrör, enligt IGchefen, vilket givetvis leder oss in på den oundvikliga frågan: Hur mycket ska polisen fakturera krogarna i city för att de ska upprätthålla lag och ordning där? För jag utgår ifrån att krogarna drivs som aktiebolag och inte ideellt?

Carin Götblads pressmeddelande hittar du här.

Inget att fira

Det är inte ofta man får uppleva sådana matcher.

Jag var helt inställd på att det här laget skulle vika ned sig igen, så som vi sett dem göra så många gånger tidigare i år.

Men nu lyfte man till en ny nivå. Vi har sett beslutsamheten glimta till periodvis under säsongen men den har allt som oftast överskuggats och brutits ned av den där tafatta osäkerheten som fått Monteiro att halka och Monday att snubbla i avgörande lägen.

Continue reading →