Nu är allt tillåtet

En berömd skribent sa en gång att han skrev sina bästa texter när han var full men han redigerade dem när han var nykter (jag antar att det var Mark Twain, det brukar vara det).
Sorry, men jag hinner inte vänta in redigeringsläget…

Jag gör i stället som Andreas Dahl, chansar från 35 meter och hoppas att målvakten har hjärnskakning.
Vi kan ju alla konstatera att det råder någon slags disharmoni i årets trupp. Det är något som inte står rätt till. Att se dem är som att lyssna på en ostämd gitarr. Det gäller särskilt backlinjen.

Förra året förstod vi ju att det årets omvittnade tafatthet berodde på tränarna, det framgick ju om inte annat av Linus budskap mellan raderna.
Frustrationen har inte hunnit växa sig lika stor i år men den kommer, var så säker.Vi tänker nog lite till mans att vi ska ha tålamod. Ge saker den tid de behöver. Ge killarna en chans. Och en till. Och så kanske en…

Näe.

Här går gränsen. Mer lallande kan bli ödesdigert.

Något måste hända nu, när det fortfarande återstår 23 matcher.

Om vi ska vara helt ärliga så har laget bara gjort två bra matcher i år (Brage och Västerås), men ingen kan vara säker på om det faktiskt var ”bra matcher” eller om det var motståndet som var dåligt.
Av det vi sett i alla andra matcher lutar det åt det sistnämnda.

Något måste alltså göras.

Vad?

Tja, det är upp till tränaren. Han måste göra något som ingen väntar sig. Han måste göra något som bryter mönstret. Som visar att han menar allvar. Han kan inte stå i sin kostym och hoppas att det till slut ska rätta till sig av sig självt. Han måste visa handlingskraft.

Till att börja med måste han se till att vi spelar en förstahalvlek utan att släppa in ett mål. Jag bryr mig inte om det görs via ett 4–5–1 eller 5–3–2 eller ett defensivt 3–4–3. Bara det görs. Det här laget är för skört för att hamna i underläge. Visst, tatueringarna lyser på armarna men ge dem 0–1 i arschlet och de blir lika nervösa som små pojkar på väg till första skoldagen.

Till varje pris måste vi alltså hålla nollan, särskilt borta.

Inga kor är längre heliga. Jag skulle inte ens protestera om vi hyrde ut Björn Runström och hyrde in en back. (Och då pratar jag alltså om en back som faktiskt är en back. Inte en som kallar sig back för att han råkar spela på den positionen i årets upplaga av Hammarby.)

Allt är tillåtet. Och det av en enda anledning: Jag vill att laget spelar i allsvenskan nästa år. Jag mäter framgång i sportsliga prestationer. För mig är det mindre viktigt hur många som åker buss i sex timmar för att se laget möta Qviding. Det är inte det det handlar om. Det är en eventuell följd av sportsliga prestationer. Jag känner att folk har lite svårt att skilja de där sakerna åt.

Nu måste ändamålen helga medlen. I allsvenskan (om vi når dit), där kan vi börja fila på mer avancerade spelmodeller. Nu handlar det bara om att ta poäng.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.