Rub of the green

På en uråldrig linksbana längs en blåsig kust i Skottland studsar bollen lite hur som helst eftersom dess fairways mest liknar en obäddad säng. En rak drive fångas av vinden, eller så studsar den på en kulle och landar i en bunker där man får spela sig bakåt för att komma upp och framåt. Bra slag belönas med en karaktärsdanande utmaning. Dåliga slag kan landa vid flaggan.

På brittiskt sportspråk kallas det ”rub of the green”.

Betyder ungefär otur. Och det hör till idrottsmannens uppgifter att lära sig övervinna den typen av motgångar. Att inte låta dem knäcka en. Att glömma och gå vidare för att förändra det man kan förändra och inte låta det som är gjort dränera en på energi. Det är lättare sagt än gjort.

Bajen leker! har spenderat en del tid utanför landets gränser och varken sett matcher på TV eller i verkligheten.

Men med den typen av perspektiv så börjat insikten om att vi går mot ännu ett förlorat år sjunka in. Det blir ingen bal för Askungen nästa år. Ty vi är lite för dåliga på att städa i straffområdet. (Och det är en klen tröst att en av de elaka styvsystrarana förmodligen inte heller får stanna på balen.)

Man kan tycka att spelare på den här nivån borde vara bättre att ”stänga” matcher. Och de borde vara bättre på att genomföra en tydlig matchstrategi. Precis som man måste kunna säkra en 3-1-ledning i slutet av en match borde man mer effektivt kunna vinnlägga sig om att inte släppa in ett mål efter en kvart.

Det handlar bara om moral och beslutsamhet och en insikt om att ändamålen helgar medlen.

Men precis som mot- och sidvinden äter sig in i en bräcklig själ på en blåsig linksbana, utlagd i de sandiga dynerna mellan hav och land i Skottland, på samma sätt nöter motgångarna ned självförtroendet i en startelva vars boll ständigt landar i en tvärtorvad bunker.

Följden: En backlinje som ständigt stressar bort sig när motståndarna rör sig snabbare än försvarets informationsprocessorer. Medan badbollen snurrar på skärmen kan motståndarna halvjogga mellan David, Monteiro och Monday.

Maic Semas målform verkade vika så fort agenten tog sig ton. Ayranci klev fram i stället. Och kanske ska de påstådda icke-förhandlingarna om nästa års kontrakt ses som ett sätt att få spelarna att prestera mer? Mauro Saez Jarpa säger:

”Just nu står det still. Självklart vill jag vara kvar i Hammarby, men jag måste tänka på mitt eget bästa och vart jag får speltid.”

Vilken klubb kommer att ge honom (eller de andra) speltid, baserat på prestationerna i Hammarby?

Tja, fler än man kanske anar. Man börjar onekligen fundera över den förbannelse som berkar vila över kollektivet i grönvita tröjor. Freddy Söderberg började ju leverera så fort han lämnade klubben. Han kallas numera för ”Succé-Söderberg”. Vem såg den komma?

Vad som än händer gör vi lika bra i att mentalt börja rusta oss för ännu ett år i Superettan (och det är tydligen fler än Bajen leker! som tror det). Det är bara fyra poäng upp till en allsvensk kvalplats (vilket inte är detsamma som en allsvensk plats) men med tanke på det vi sett känns det naivt att tro på att en vändning är förestående.

Den väntade vi på redan förra året. Och året dessförinnan.

Frågan är vad som händer med den passion och de förhoppningar som spirat sedan oktober 2009?

Det är svårt att hitta ut ur den kolsäck som kallas Superettan.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.