Klubben som Gud glömde

Som ung älskade jag skräck på bio. Fredagen den 13:e, Huset som Gud glömde, Exorcisten… Jag såg allt innan jag hade uppnått de stipulerade 15 år man skulle vara för att se nämnda filmer. Hade följaktligen ganska svårt att sova om nätterna, och lider fortfarande av mörkrädsla.
Jag står inte ut med den sortens spänning längre.
Så lite skönt har det varit att ha spenderat de senaste dagarna på så vitt skilda platser som Edinburgh och Barcelona. Detta eftersom upplösningen i Superettan är lite för spännande, lite för mycket Klubben som Gud glömde för min smak. Och jag är inte lika övertygad som Sören Åkeby  (här och här) om att det här slutar väl.
Rapporter jag läst säger att spelet var bra men slutet var lika förutsägbart som skräckfilmer alltid måste vara. Vi tappar återigen allt efter ett ledningsmål.
Regin är därvidlag B-filmsmässig.
Men filmen är inte slut ännu.