Det var väl inget…

En 1-0-förlust mot Assyriska är väl inget att tjura över…
Inte om man jämför med en 1-0-förlust mot BK Vargarna från Norrtälje.
Premiärförlusten mot Assyriska var om inte väntad så åtminstone inte oväntad.
Det var väl 50/50.
De på förhand så omtalade offensiva kvaliteterna visade sig vara mest snack. Farhågorna för backlinjens brister visade sig däremot inte vara det.
I första halvlek var det samma kalabalik i straffområdet som vi tvingades uthärda förra året. Bajen körde triangeln utanför straffområdet och misslyckades gång på gång att få bort bollen, och felpassningarna i uppspelen var lite för många för ett lag som aspirerar på Allsvenskan.
Björn Runström kom fri tidigt men han fick inte samma säsongstart som Linus förra året – vänstern mullrade inte. Jag beklagar att det var Castro-Tello som fick chansen att sätta returen och inte Paulinho.
Den sistnämnde hade gett oss ledningen i det läget. Det är jag övertygad om.
Andreas Dahl hade en rungande frispark i stolpen och det var väl den enda chans jag egentligen kan minnas, bortsett från Maic Semas ribbtouch mot slutet.

Men…
Hammarby är ett av sex tippade topplag och det vi såg i andra halvlek motsäger inte på något sätt de tipsen. Assyriska är ett annat tippat topplag och vi gled ändå ur det spelmässiga grepp de hade i första halvlek. Tog över. En bortaförlust mot bra motstånd kan man ta. Det som oroar är bristen på idéer i anfallen. Det tar lite för lång tid, det finns lite för få alternativ. Assyriska hade fler vassa chanser. Monteiro räddade oss ett par gånger. Oscar Berglund hade det lugnare än Hopf.
Men serien är lång och den kommer att vara lika jämn som förra året. Och det här är inga poäng som vi när säsongen summeras ska känna att vi slarvade bort. Assyriska är bra.
Mot Landskrona bör vi vinna hemma. Landskrona, som också är tippat att vinna serien, men som bara fick 1-1 i premiären mot bottentippade Värnamo. Men de fick i alla fall poäng…

Det skulle vara bra om David Johansson är tillbaka då, för övrigt.

Ett stillastående tåg

Där gick perrongen. Och vi sitter kvar i det stillastående tåget.

Det är mycket möjligt att det fortfarande finns en teoretisk chans att få kvala till allsvenskan men den är i så fall lika obefintlig som fotbollsframtiden för det gäng vi ställt ut på planen den här säsongen. Och det gäller nog framtiden för dem bredvid planen också.

Vi har varit nere i skiten förr men då har det inte sett ut så här. Då fanns det spelare som Jensa, Peter Berggren, Hella, Leif Strandh, Thörnqvist…

Det är länge sedan och minnet kanske sviktar men … inte var de så jävla ängsliga och tafatta som dagens spelare? Och med ängslig och tafatt syftar jag faktiskt inte bara på backlinjen som dansat på panikens avgrund hela säsongen. Även framåt är det omständligt och långsamt. Linus har gjort merparten av sina mål som en följd av en soloprestation.

Nu fick vi stryk mot tabelljumbon vars lag frustrerande nog innehöll två gamla avlagda bajare (Poppen och Alagieh Sosseh).

Tränaren tyckte att laget var bra i andra halvlek, men vem hade väntat sig något annat?

Fyra lag har växlat på de fyra nedersta platserna under större delen av serien: Öster, Trollhättan, Falkenberg och Väsby. Hammarby har mäktat med att ta 14 poäng av dessa lag. 14 av 24.

Man kan säga att det är mot bottenlagen vi tappat bort den chans till avancemang vi hade rätt att kräva. För med 10 poäng ytterligare hade vi varit  på kvalplats i dag, en poäng före Sundsvall (som vi inte förlorat mot i år).

Mer kanske vi inte skulle ha förväntat oss. Men inte mindre heller.

Fortsättningen av serien är en transportsträcka. Det blir mer intressant att följa vad utrensningen i styrelserummet leder till än vad som faktiskt sker på plan. För där står det helt stilla.

Läckan

Öster, som inte gjort ett spelmål sedan de var på Söderstadion, typ, gör två mål på en halvlek mot Hammarby.
Nu har ju Hammarby gjort tre, och det är ju bra på sitt sätt, och alla matcher är unika och bla bla bla…
Men.. Vad är det för defensiv, egentligen? I en måstematch som i förlängningen handlar om kval till landets högsta serie?
Offensivt är det bättre än på länge.
Och det Linus sa till TV4 Sport i paus… Där kunde man utläsa en hel del mellan raderna…

Hobby

I vis mån har skadeglädjen över det som sker i allsvenskan kunnat dämpa den ångest och förtvivlan man känner över det som drabbat Hammarby i Superettan.

Men nu räcker inte ens det längre.

Jag skiter i Dulee och Hedman och Atta, jag bryr mig inte.

Två torskar mot Brage på en säsong. Två klara förluster, dessutom.

Det är väl ingen jävla hobby att träna och spela i ett lag i Superettan? Skaffa i så fall en annan hobby, hur som helst.

Kan vi få in lite folk med professionell inställning, tack.

Gärna i backlinjen också.

Att det svänger är man van vid men nu svajar det lite väl mycket och väl ofta.

En fläkt från förr

Tittade i går på den hårddisklagrade matchen mot Assyriska och det var skönt att slippa uppleva det där avgrundsdjupa känslofallet som skulle ha kommit i realtid när Assyriska kvitterade.

För man visste ju…

Därför kunde man njuta av spelet som för en gångs skull var… tja, som det var för några år sedan. Offensivt var det mer distinkt, fantasirikt och vågat. Som när Petter var offensiv.

Det fanns vilja, och det fanns något mer… just det, glädje!

Det såg ut som om glädjen äntligen hade hunnit ikapp laget. Det har funnits matcher då det varit uppenbart att sperlarna inte velat vara på plan. De har inte kunnat hantera situationen med stor publik, högra krav och usel ledning..

Nu, när alla har insett lagets begränsningar, och i stort sett gett upp tankarna på Allsvenskan, så släpper det.

En kvalplats finns inom räckhåll. Vi nöjer oss med att konstatera det.

Men kval till allsvenskan är långt ifrån givna.

Ingen kommer att kräva seger. Hoppas kan vi, men inte kräva. Om det nu skulle bli kval.

Spelar laget som i går så går vi förbi Norrköping. För de imponerar inte som Sundsvall, trots att vi inte förlorat mot dem i år.

Om något av de två topplagen ska snubbla så är det Norrköping. Även om jag gärna hade sett motsatsen.

Och intervjun med Rikard Norling i halvtid var så bra att jag såg den två gånger. Även om jag den här gången faktiskt förstod vad han menade redan första gången.

Mot kvalet

Det enda som skilde matchen mellan Norrköping och Hammarby från en typisk 0–0-match var en aningen feldömd straff i Norrköpings favör, som föregicks av en möjligen utebliven frispark, även den i Norrköpings favör.

För att förtydliga: Hammarby skulle haft en frispark lika mycket som Norrköping skulle ha haft en straff.

Eller lika lite.

Ingen av situationerna var klockren. Frisparken var inte mer självklar än straffen. Eller: Den var lika självklar som straffen, vilket man nu föredrar.

Det var alltså en uppvisning i brist på bollkänsla av domaren, Andreas Ekberg från Malmö

Det var en medioker domares motsvarighet till en strumprullande skenbenskanon.
Man kan inte döma straff i ett sådant läge. Även om Sveriges tråkigaste studioexpert, Anders Andersson, lär ha sagt:

”Det är en 50/50-duell och det är helt rätt av domaren att fria, även om det är ett modigt beslut.”

Om något är 50/50 … då borde domaren lika gärna kunna blåsa av? Och det skulle ju med expertens logik vara lika rätt det, eller hur?

Som domare måste man vara konsekvent. Och jag vet inte vad man ska skylla dessa fyra olyckliga sekunder på mer än nybörjardomarens vanliga ”måste-visa-att-jag-vågar-döma-emot-laget-med-den-tyngsta-publiken”-komplex.

Det är i och för sig inte bara blåbärsdomare som känner så.

Straffen kunde vi inte göra något åt. Så den kan vi därför bortse ifrån.
Det beklagliga är att vi inte kunde göra så mycket åt Norrköping heller. Och det beror främst på det som börjar bli ett mantra hos Jesper Blomqvist när han intervjuas efter matcherna: ”Vi gör för enkla misstag, tappar bollen för lätt”.
Kort sagt: Bajen har inget passningsspel och de tvekar när de har boll strax efter mittplan, vilket beror på att de inte har fantasi eller på att de spelar enligt en strategi eller plan som de inte känner sig komfortabla i. Det som ser ut som slarv bottnar i stress och oro.
Jag tror att vår tränarduo snart måste släppa prestigen och fråga spelarna hur de vill spela för att nå resultat.

För tränarna själva har verkligen inte hittat modellen.

Dessutom har Hallenius magi tagit semester.

Vi har tre poäng upp till kvalplats och om vi når den skulle alla ändå summera säsongen som hyfsad. Vi skulle glömma Ängelholm och Falkenberg och gå två viktiga matcher till mötes. Inte bara sportsligt utan även ekonomiskt. Det lutar nog åt att det blir antingen Djurgården eller AIK som får försöka kvala sig kvar i allsvenskan.

Om de får kvala mot Bajen så handlar det om publiksiffror uppemot 25 000 personer. De pengarna skulle vara en bra start på en ny sejour i allsvenskan.

Murphys lag

Hur kommer det sig att Bajens slutforceringar alltid är fruktlösa och andefattiga och lätta att avvärja, medan motståndarnas dito är snudd på kliniskt effektiva?

Det är förstås en variant på Murphys lag.

Ska det vara så jävla svårt att hålla rent framför kassen på övertid? Ska inte viljan att vinna ens i matchens sista skede kunna överträffa oron för att förlora?

Även om vi inte var värda en seger så har vi all rätt att kräva en när det står 1-2 och det återstår sekunder av matchen. Och vi har genom årens lopp förlorat så många matcher vi borde ha vunnit så det finns inga moraliska poänger att plocka för den som vill argumentera emot det orättvisa i ett sådant resultat.

Just i år är nog faktiskt Hammarbys spel och spelare en variant på Murphys lag så som den formuleras i I boken Liftarens guide till galaxen (Douglas Adams, 1979):

När någonting som inte kan gå sönder, ändå går sönder, så sker det på ett ställe som är omöjligt att komma åt för att reparera.

Chans No 18

Vi har försuttit så många chanser den här säsongen så utsikterna för att vi ska förvalta den bjudning som uppstår när både Degerfors och Norrköping tappar poäng samtidigt som vi möter det tredje laget i topptrion, Sundsvall, är inte ljusa. Och segern hemma mot Ängelholm var kanske inte tillräckligt övertygande för att fantasin ska skena i väg.

Ändå hoppas man ju att segern i sig (om än inte spelet) ska ha gett det självförtroende som behövs för att rubba Sundsvall borta.

En eller tre poäng i  kväll och vi är – ofattbart nog! – med i racet igen. Åtminstone om en kvalplats…

Nu vill jag se en match som påminner om den mot Assyriska borta. Det var i stort sett enda gången i år jag sett Hammarby uträtta något som påminner om en taktiskt triumf efter en välcoachad match.

I övrigt har man skyllt på att motståndare ”ligger långt” och att Bajen haft svårt att spräcka den typen av försvar eftersom anfallen ofta saknat udd och fantasi… Men jag vet inte… jag har lika ofta sett Bajen bli utrullade av icke bollförande lag (skräckexemplet är ju Falkenberg hemma i första halvlek).

Jag tror inte Sundsvall känner att de måste backa hem i kväll. Men det kanske Bajen borde. Resten av säsongen är ett krig och de är aldrig vackra. Ska föreningen överleva måste vi upp en nivå i seriesystemet.

Men då krävs ju en backlinje som behärskar elementär defensiv och grundläggande markeringsspel i straffområdet. Och kan de genomföra det i 90 minuter så kan vi ju hoppas på att Linus brinner för att visa att han valde rätt väg.

Några raka segrar nu och veklingarna i toppen kommer att börja darra. Det är mer pressande att vara jagad än att jaga (kanske inte just i Bajens fall eftersom de förväntades vara det jagade laget).

• För övrigt så måste ju AEG ha en ”hidden agenda”. Det skulle inte vara fel om de sålde aktierna till någon med större intresse för föreningens framtid.

Hoppet lever…

…eller levde, i alla fall.

Före matchen mot Falkenberg hade Bajen 19 poäng. Serieledande Norrköping och Degerfors stod på 27. Om vi vunnit hade vi haft 22 poäng och bara varit fem poäng efter när serien vände. Och när första matchen i höstomgången spelats skulle vi kanske bara vara två poäng efter.

Jag var helt säker på att detta skulle hända och jag funderade på hur det egentligen kunde hänga ihop: Bajen gör sin sämsta säsong i mannaminne och är ändå bara fem poäng efter när serien vänder.

Men, men… som sagt. Bajen gör verkligen sin sämsta säsong i mannaminne och mäktar bara med 0–0 på hemmaplan mot ett lag som har blott två segrar i Superettan.

Min uppgivenhet börjar övergå i förakt. Det här laget är en skymf mot alla som följt Bajen under åren och mot alla som spelat i laget före dem. I första halvlek ville de inte ens. De hade inte lust. De blev utrullade av ett lag som vunnit två gånger i en serie där alla slår alla. Det finns tre spelare i laget som har en framtid på en fotbollsplan. Resten kan börja omskola sig.

Nu är vi sju poäng efter.

Under normala omständigheter hade jag inte ansett det som helt hopplöst. Men när 8 av 11 spelare inte verkar vara intresserade av att spela fotboll, då vete fan…