Ändra målsättning

Man grubblar lite grand nu. Kanske borde livet på läktaren passera revy i flimrande ögonblick men riktigt så långt har det inte gått.

Det är 28 omgångar kvar. Jag önskar att det vore åtta. Eller två. Jag är rädd att det blir ett fritt fall.

När Tony blev tränare var Hammarbys supportrar avvaktande. Men en efter en föll de till föga; inte alla, förstås, men Tony accepterades ungefär som när en dotter kommer hemsläpande med något man har svårt att se som en blivande svärson.

Man hade hoppats på något mer rejält.

Men man accepterar att tiderna förändras, att det varken är dottern eller den blivande svärsonen det är fel på utan en själv.

Men så några år senare så kan man konstatera att den första ryggmärgsreaktionen trots allt var rätt. Svärsonen var inte av rätta virket.

Själv har jag aldrig blivit riktigt klok på karl’n. Jag är fortfarande avvaktande. Han pratar så konstigt om fotboll. Han vet alltid tvärsäkert varför Hammarby misslyckats (eller, i mer sällsynta fall under hans tid som tränare, lyckats), och säger saker som ”vi förlorar för mycket boll på sista tredjedelen av planen” eller ”vi var osunt, offensivt balanserade”.

Att veta sånt är kanske bra. Men det vore också bra om han kunde omsätta sina kunskaper och tvärsäkra analyser i en produktiv spelidé.

Jag börjar undra om spelarna verkligen förstår vad han säger. Jag gör det inte, inte alltid. Men det är ju jag, det.

Kan han kommunicera? 

Jag skulle vilja höra frågan ”varför?” lite oftare. Varför förlorar ni bollen på sista tredjedelen av planen? Varför gör ni inte mål om ni har tio avslut i boxen?

Varför? Varför? Varför?

Det är möjligt att han kan kommunicera med spelarna, det lär framtiden utvisa. Det kanske är så enkelt att spelarna inte håller måttet; att avståndet mellan Tonys idéer och spelarnas kapacitet är för stort. Men… jag har varit med om tränare som uträttat underverk med undermåligt spelarmaterial. Det kanske är så att klubbledningen har uttalat sig om sportsliga målsättningar utan att ha varit beredda på att backa upp det med inköp av spelare. Som Ola Wenström är inne på.

Hammarby skulle behöva sex kvalitetsspelare för att kunna nå topp fyra i allsvenskan i år – enligt en analys gjord av Tony och Lasse Eriksson. Det kom två nyförvärv – totalt. Och frågan är om Monday kan kategoriseras som en kvalitetsspelare?

Kanske är det Michael Andersson vi ska rikta blickarna mot. Och ställa frågan ”Varför ?” till honom? Kanske är det han som undergrävt årets lag så mycket att vi löper risk att åka ur.

Det kanske är så att vi i år också dukar under för de interna krav och förväntningar alla har på att Hammarby ska rulla boll längs marken i högt tempo. Vi kanske inte bör ägna oss åt sådant? Det kanske vi får överlåta åt Helsingborg och Malmö, två klubbar som verkar ha spelare med kapacitet för den typen av fotboll. 

Vi kanske borde börja omformulera uppdraget: i stället för att försöka nå en topp 4-placering så ska vi försöka hålla oss ovanför strecket.

Den som i så fall ska tillkännage det är Michael Andersson. För det är ju faktiskt han som anser att Hammarby inte har råd att spela sig kvar i allsvenskan.

•••

Ja, det är sådant jag funderar på just nu. Andra tänker mer på hur de ska ta sig in till spelarna i omklädningsrummet.

Hur långt in i skallarna sitter 11-25?

”Nu gäller det att hantera den här förlusten. Att inte låta den komma för långt in i skallarna på grabbarna, så att de förlorar för mycket självförtroende”, säger Gustavsson. (till Expressen).

Gustavsson, Tony, that is.

Jag vet inte om Tony har så mycket att tillföra när det gäller självförtroende just nu. Det skulle han nog ha tänkt på lite tidigare.

Minns ni när Petter Andersson stack. Hammarbys nedåtspiral snurrade allt snabbare. Det började med 5-1-förlust i Helsingborg. Bland de mer spektakulära resultat som gick oss emot sedan Petter försvann kan vi väl nämna 6-3 i Malmö, 3-0 i Gävle och 5-2 mot laget som kom sist i tabellen, Norrköping.

Hammarby lyckades bara vinna två matcher efter det att Petter lämnat Hammarby – mot Djurgården (3-0) och Halmstad (2-1).

Det är mot den bakgrunden jag funderar lite på hur Tony Gustavsson är funtad, när han säger:

”Nu gäller det att hantera den här förlusten. Att inte låta den komma för långt in i skallarna på grabbarna, så att de förlorar för mycket självförtroende.”

Efter den avslutningen på 2008 borde självförtroendet vara det första han tog itu med. Tillsammans med försvarssspelet. Och mittfältets famlande sidledspassningar. Och…

Nej. Självförtroendet.

DEt handlar inte om en förlorad hemmapremiär mot Gefle. Shit happens. Det går längre bak och djupare ned än så.

Hur ska Tony Tränare på några dagar ingjuta självförtroende i ett lag som avslutade de fyra sista omgångarna med 7-14 (tre poäng av 12) och de tio sista omgångarna med 11-25? Ett lag som på de sista tio omgångarna tog sju poäng?

Hur?

Det skulle vara intressant att veta hur man på fyra dagar ingjuter självförtroende i ett lag som avslutade fjolårssäsongen på ett sådant sätt, och som haft en hel vinter att fundera på sin egen dödlighet.

Hur långt in i skallarna sitter 11-25?